Blivit några dagars uppehåll härifrån igen. I torsdags hände det som inte får hända! Fick ett samtal från min mamma sent på kvällen. Jag svarade glatt och tänkte att det var kul att hon ringde. Gillar allt som oftast att prata mer nära och kära. Hon frågade hur det var med mig och jag frågade tillbaka. Hon grät i telefonen och sa att Leo inte fanns mer. Efter det har jag nästan minnesluckor. Fått berättat för mig hur jag reagerade och agerade. Hade lagt ifrån mig mobilen och skrikit och gråtit och sprungit till sängen. Fick värsta ångestattacken jag någonsin varit med om. Jag fattade ingenting samtidigt som jag var helt på det klara med vad som hänt. En skum balansgång som inte går att förklara. Det jag var med om då vill jag aldrig vara med om igen. Usch vad dåligt jag mådde:( Hela kroppen bara la av nästan. Det enda jag riktigt kommer ihåg var att jag grät hysteriskt och skrek. Alfred försökte få ur mig vad det var. Stackaren måste undrat först vad det var som hade hänt. När han också visste så var han också ledsen. När allt hade lugnat sig ringde jag upp både mamma och Frida och pratade med dem. Vi pratade och grät om vartannat. Kunde inte riktigt sova den natten. Men runt 4 fick jag lite sömn i alla fall. Men runt 6.45 var vi båda tvugna att ringa till jobbet och säga att vi inte kunde komma och jobba den dagen. Som tur var sov vi lite till. den dagen var som att vara i en dimma. Allt gick sakta sakta..

 

Så tunga dagar som det varit sedan dess är svårt att förklara. Livet fortsätter trots att hemska saker sker. Alla har sina sätt att sörja på och just nu känns det som att livet går i slowmotion. Vi bestämde oss redan på natten att åka till Skövde när vi hade sovit och så. Vi var i Skövde på fredagkväll. Jag har känt mig helt slut på energi, speciellt när jag precis hade fått reda på det. Orkade och brydde mig inte om någonting förutom mina nära och kära. Var skönt att få vara nära dem som också känt vår underbara Leo, få prata med dem och dela minnen.

 

Han hade varit dålig i benen en tid. Blivit opererad för att ena hälsenan gått av och hade även artros i höftena. En ung kille med en del komplikationer. Operationen och läkningen gick hur bra som helst! Det är bara det att hälsenan på andra benet brukar ge sig inom ett år efter att den andra läkt (sägs det) och det var precis så det blev med honom. Mamma tog honom därför till veterinären i torsdags för att se om det var så det låg till. Hade ingen tanke på något annat än ett vanligt besök. Däremot ville hon att de skulle vara ärliga mot henne. De var det också och sa att hälsenan hade gått av på det andra och i och med att han hade artros också så skulle han  ha 10% chans att bli helt bra. Mamma hade pratat med veterinären en lång stund och bollat fram och tillbaka. Till slut bestämde hon sig att för hans eget bästa få somna in och inte behöva lida mer. Han fick somna in i mammas närhet. Han hade fått ha huvudet i hennes knä, hon hade klappat honom och sagt att hon älskade honom. Att hon valde att göra så, där och då var för att Leo var en så orolig hund som kände av varenda sinnesstämning. Hade hon tagit hem honom och att vi andra hade fått se honom en sista gång så hade det bara blivit värre för honom själv. Då hade han känt av att vi alla var så ledsna och det hade varit så otroligt mycket jobbigare att gå igenom det. I och med att ingen var förberedd blev det nog den största chocken jag någonsin varit med om. Först var jag väldigt väldigt ledsen, sen var jag arg och sen varvades det med att jag var ledsen.

 

Nu är han i himlen med Molly. Två underbart fina änglar som nu inte finns hos oss längre! Saknaden är enorm och jag gråter när jag skriver det här för att det är så tungt. Men vill ändå skriva ner allt detta. Molly saknar jag varje dag, men det har sjunkt in mer än vad det har med Leo. Molly fick ett långt liv och fick somna in för att hon var så gammal. Leo var så ung och full med energi, det enda var hans artros och hälsenorna som gått av. Därför var detta en otroligt stor chock för oss alla. Han var verkligen allas bästa vän. Han var inte svår att tycka om! Hans gosiga päls att mysa sig in i, så kärleksfull och härlig personlighet, han hade för sig saker som ingen annan hund gjorde, som att med sina 62kg komma och alltid ville sitta i knät, gnuggade sitt stora huvud mot ens ben när han tyckte det kliade, vara så nära det bara gick hela tiden, han var så gullig mot mina systrars katter och tvättade dem och tog hand om dem. Han är med mig trots att han inte finns längre♥ För mig stämmer det verkligen att hundar är människans bästa vän. De finns alltid där. Stöttar när man är ledsen, de bryr sig på sitt sätt, har man varit arg på dem så glömmer dem snabbt, för trots allt som sker så ser dem en ändå som en i flocken och som de älskar. Känns bra att mamma var den som var med honom in i det sista då han var helt tokig i mamma. Hon var hans absoluta favorit!

 

Känns tungt att säga att jag mist en av mina allra bästa vänner, han svek mig aldrig och fanns alltid vid ens sida när man sågs. Med honom kände man sig trygg och fick oändlig kärlek ifrån. Känns helt konstigt att han för någon vecka sen var här i karlstad med oss. En helt underbar vecka. Visst han hade ont, men vi försökte göra det så bra för honom som möjligt. Älskade älskade vän, Vila i frid! Lek med Molly och Jesper (mormors grannes hund som också gick bort nyligen, som var Leos vän). Ät äpplen som du och Molly älskade så och åk massor med bil, för det älskade ni också! Ta hand om varandra, så hoppas jag ni möter mig när det är min tur att bli en ängel. Kom gärna och hälsa på om ni vill, ni är så välkomna! Älskade älskade vänner, jag älskar er enormt och kommer aldrig sluta göra det. Ni har alltid plats i mitt hjärta♥ Jag hoppas ni vet det. Det är så många av oss som saknar er. Ni var speciella båda två! Kortet på mig och Leo när vi sitter på mormors trappa och har det gott i morgonsolen är så fin. Nog det finaste kortet jag har på honom. Det var ett så speciellt och härligt ögonblick som jag lyckades få bild på. Jag kommer ihåg att du var så lugn och fin och satt brevid mig där på trappan. Jag tyckte du var så duktig och jag sa till dig att jag älskade dig♥ Tack och lov att jag sa det där och då eftersom det inte bkev att jag fick säga hejdå till dig! Älskade älskade vän, R.I.P!♥