Ibland händer saker som ändrar saker, som gör att man ser saken på ett helt annat sätt. Otippat och man blir chockad. Kanske blir det inte som det en gång var. Kanske blir det på ett helt nytt sätt. Bra? Dåligt? Det vet jag inte. Kanske är det jobbigt på vägen och det är tungt. Eller så tvärtom. Vad vet jag?

 

Ibland är allt tomt och ensamt. Inom mig  i alla fall. Det varar för någon sekund och det känns som att jag står någonstans helt ensam och att det inte finns en enda människa i närheten på flera mils avstånd. Fast att jag vet att det bara är i huvudet så är det läskigt. Tänk att en sak kan bli så stor? Att man helt plötsligt är centrum för något som man inte alls hade förutsett från början. Hur känslorna inom en vrider sig i magen, hur ont det gör. Hur allas ord lyder "Du är inte ensam", " Det var inte bara du", "Ta inte åt dig, det löser sig". Joo, jaa, men visst. Vi säger väl så. Hör orden jag säger tillbaka eka " Nej det gör jag inte". För det är så jag vill att det ska vara. Men ändå så ljuger jag. Både personen jag säger det till upp i ansiktet och även till mig själv. Det var inte meningen att säga så, det bara blev så. Timmarna efter mår jag sämre och sämre. Ensam med tankarna. Analyserar allt som vanligt. Vad kunde göras annorlunda? Skitröv också!

 

Nu är allt bra igen. Eller? Över ytan kanske, men under då? Det återstår att se. Det enda jag vet är att jag försöker tänka positivt och hoppas på att det hjälper.

 

Tack Alfred för att du finns där oavsett♥ Du är en sann ängel som alltid hjälper mig på livets kantiga väg.