Idag är det ett år sedan jag och Alfred förlovade oss. Kommer ihåg känslan. Vi var så nervösa. Så söta. Nu har vi haft ringarna på oss varje dag i ett helt år. Känns konstigt. Som om det var igår. Som jag sagt så många gånger förr så springer verkligen tiden iväg. Känns som om jag haft Alfred med mig hela livet. Så självklar är han för mig. Utan honom finns det ingen mening med någonting. Han är min trygghet, mitt allt! Speciellt bästa vän och själsfrände :) Att dela så mycket med varandra är så fint. Inte någonsin behöva förklara någonting inför varandra, vi vet ändå. Vi känner varandra utan och innan. Det är så riktig kärlek ska vara och jag är så oerhört stolt över våran relation! Just för att den är så vacker. Har märkt det nu på nollningen hur mycket beröm vi får av andra. Att svara på en fråga om hur länge vi varit tillsammans, tar andan ur folk. De tycker att det är så häftigt, att vi är så fina tillsammans. Några av mina klasskompisar som jag kommit närmare nu (Moa, Helena, Johanna och Jasmine) , speciellt dem tycker att det är självklart att vi ska vara tillsammans, att de inte kan se oss utan varandra. Jag tycker det är så härligt att andra kan se samma kärlek som vi känner för varandra. Vi kanske utstrålar det på något sätt:) Önskar alla samma kärlek som vi har! Det är något som absolut inte kommer direkt, utan som successivt byggs på och som växer sig stark med mycket jobb, i ur och skur, våga blotta hela sig själv för den andre, våga ta sig till nya nivåer. Jag brukar skämta om att jag börjar känna mig gammal, eftersom vi varit tillsammans i 8 år i januari. Haha! För mig låter det så otroligt mycket. Jag är imponerad över att det är så länge som det faktiskt är. Måste också säga att jag är minst lika impad över de som varit tillsammans i 4 år och mer, som jag är över mig och Alfred :) Många tycker kanske också att det är konstigt att man vet allt om varandra och verkligen kan prata om allt med varandra. Men det är det som jag tycker är så härligt. Att vi genom ögonen, hörseln och beröring, kan förstå vad den andre har för sinnesstämning och sådär är guld värt. Jag behöver inte säga något, bara se på varandra, så förstår han också. Hjälper mycket när man är bland en del folk. Vi har fått så otroligt mycket beröm från människor nu det senaste att jag nästan inte kan ta emot alla komplimanger. Förstå mig rätt då. Det blir så överväldigande bara. Jag kan liksom inte sluta le och tycker det är så snällt av de som säger så fina saker så jag bara vill ge var och en stora kramar! För tänk vad lätt det är att genom att ge någon beröm, kan man få den andre att må så bra :)

 

Älskar dig min Alfred mestaste mest! Du och jag föralltid! Det är så det ska vara helt enkelt! Alltid du och jag Alfred, alltid du och jag! ♥

 

♥