What a day, is all i can say!

Just nu är det väldigt upp och ner för mig. Vet inte riktigt på vilket ben jag ska stå eller vad jag ska prioritera. Vill så mycket men orken är verkligen inte på topp. Måste börja göra det som är bäst för mig just nu. För dagen. Försöka orka dag för dag. Jag ska räcka länge. Har vilja att faktiskt bli gammal och ha barn och barnbarn och så. Men just nu känns det som att jag inte kommer leva mer än tills nästa år eller något. Tunga tankar blandas med världens livsglädje. Hänger inte med riktigt i svängarna. Är extremt skoltrött just nu och skulle bara vilja ligga i mormors hammock hela sommaren. Vet att jag skulle behöva bara vara. Utan massor med krav på mig själv. Att ta igen mig. Senaste året har varit väldigt jobbig och tärt på mig mycket. Är väl allt jag varit med om som tar ut sin rätt i mitt mående. Haft det psykiskt jobbigt länge nu och börjar även gå över i fysisk trötthet. Ibland är det enda jag orkar att sova. Samtidigt så ser det inte alls alltid ut så här. Vissa dagar har jag all energi i världen och gör allt.  Det är det som är så otroligt frustrerande, att ena dagen vara på topp, till att i nästa känna sig så nere i skiten. Trots detta är jag som vanligt positiv. Vill ju inte ha det så här. Vill ju leva och ha det bra. Jag är en riktig kämpe som håller i för glatta livet. Jag vet att detta kommer gå över. Att det snart är min tur att skina. Har haft det så här i perioder förut. Gäller bara att orka igenom det. Men med människor som verkligen bryr sig om mig och visar att de finns där och tror på mig, så kommer det gå. Det är med deras energier jag verkligen lyfts och orkar det där lilla extra. Gillar känslan av att man ger och tar. Jag hjälper dem när de behöver hjälp och samma tillbaka till mig, när jag behöver.

Stor eloge till Alfred som trots allt som vi gått igenom ihop i våra snart 7 1/2 år, fortfarande älskar mig lika mycket som när vi var nykära. Upplever själv att våran kärlek till varandra bara blir större för varje år som går. Är det något i mitt liv jag är mäkta stolt över så är det min och hans fina relation! Att vi lyckats behålla allt det fina när det gäller oss. Vi pratade om det igår, hur vi har växt som personer under åren, hur mycket vi uppskattar varandra och att känslan att se sin allra bästa vän i varandra är magisk. Känner mig så otroligt förälskad, vilket är så underbart. Vill alltid ha det så här :) Vi är verkligen varandra äkte hälft, varandras stora kärlek. Vi ska leva hela livet tillsammans, så är det bara. Något annat är inte ens tänkbart. Det är Alfred, min trygga punkt här i livet, som alltid finns vid min sida, som hjälper mig genom vått och torrt, som tror på mig oavsett vad. Att känna kärleken från honom gör att jag vet att jag kommer klara detta. Vi kommer klara detta. Med hans hjälp genom att bara finnas kommer det gå. Försöker mata mig själv med massa sånna tankar, så de även räcker de allra svåraste och jobbigaste av dagar.