Är helt tom. I huvudet alltså. Fast ändå inte. Så mycket tankar och känslor hit och dit. Konstigt det där att det känns som både och på samma gång.

Vet inte vart jag ska börja. Inte heller sluta. Allt är för komplicerat.

Att veta eller inte veta, det är frågan. I prefer to know. Så mycket lättare att ta itu med saker och ting direkt.

Däremot tycker inte alla som mig angående det.

Var länge sen jag var så arg men samtidigt så glad. Hatar detta, fast ändå inte?

Kanske det jag vetat och känt på mig länge, som nu slår in.

Overkligt är vad det är. Trodde inte det skulle bli på just det här sättet. Men världen slutar aldrig fascinera en med vad som är väntat och inte. Ofta man blir häpen över vad som sker, hur och när.

Även om allt är upp och ner, är allt ändå så rakt. Så självklart.

Tur att bara jag är jag, om någon annan skulle se in i mitt huvud, skulle ni inte fatta eller se det som jag gör.

Ordning och reda i kaoset. Känslor ute och innanför.

Trots allt som händer, står jag kvar med fötterna på jorden, med känslorna och modet.

Jag är jag, tur är väl det. För jag hade inte velat vara som du är.