Ibland blir saker inte alls som man tänkt sig eller någonsin trott. Men hur det än blir får man ta lärdom av det och blicka framåt!  I torsdags åkte jag och Alfred till Skövde för att hälsa på släkten på både min och Alfreds sida. Det hanns med. Men det hände saker under den helgen som ingen av oss någonsin kunde ha föreställt oss. Jag och Alfred skulle egentligen åkt hem i söndags, men det slutade med att bara Alfred gjorde det. Han var tvungen för att han skulle jobba dagen efter. Jag var tvungen att stanna i Skövde och vara hundvakt åt Leo och Gaj. Vet inte ens vart jag ska börja med hela den här historien, men ska försöka ta det från början. Att jag väljer att skriva ner det är för att själv ändå minnas detta och för att få andra förstå att det finns orsaker för hur det varit för mig nu ett tag och kanske är därför vi inte haft så mycket kontakt. I alla fall varför jag inte hört av mig och detta är en av de händelserna. 

 

I torsdags när vi åkte till Skövde var det till mormor och morfar vi åkte till först :) Där var moster Sari och hennes två barn, samt en vän till dem. De skulle egentligen åkt hem dagen innan, men de ändrade sig i sista sekunden och stannade längre. Mamma var även där, så vi var i stort sett alla de i familjen/släkten som brukar träffas, bortsett från några få individer som inte var där. De flesta av oss bestämde oss för att spela spel, det var rätt sent, men det gjorde inget tyckte vi. Vi hann inte ens börja då morfar kommer in till köket där vi satt och sa att han tappat synen på ena ögat. Vi förstod igenting först. VA? vadå tappat synen liksom. Han förklarade hur han kände och han såg ingenting varken utan eller med sina glasögon. Efter ett tag kom synen tillbaka i strimmor. Han mådde förövrigt bra. Vi alla tyckte det var både konstigt och obehagligt. Alfred sa direkt att han ville ringa 1177 för att höra med dem vad de tyckte om det som just hade hänt.  Visst tänkte vi, absolut bäst att göra så. Hellre ringa och fråga en gång för mycket än en gång för lite. Han var borta en stund. Han hade fått morfars personnummer, så han kunde ringa åt honom och fick reda på vilka mediciner han hade och sådär. Vi alla tänkte att det var bra att synen kom tillbaka, att det kanske inte var något farligt.

 

När Alfred efter en stund kommer tillbaka ser jag på hela honom att något inte stämmer. Jag kan läsa hans kroppsspråk och se att det är något viktigt han måste säga. Han sa: Nu är det så här att jag har pratat med sjukvårdsupplysningen och de tycker att vi ska ringa 112. Hela mitt huvud blev kaos. Jag hatar ambulanser och får panik i deras närhet. Sjuksköterskan han pratade med tyckte att de skulle åka in för att säkerställa så att allt står rätt till, så det inte är någon propp eller så. Alfred bestämmer sig för att köra själv. De bor inte lång från sjukhuset så det går snabbare att åka själva. Han tar med sig morfar och min moster. När de åkte var klockan 22.30. Alfred och Sari kom hem 1.30 på natten. Morfar har inte kommit hem än! :(

 

Det var nämligen så att hade Alfred inte agerat och ringt eller åkt med honom till sjukhuset, hade han kunnat bli blind på sitt öga, få stroke och i värsta fall dött. Men i och med att vi tog det säkra före det osäkra, har vi kunnat göra så att sådana hemska saker inte hänt. Han undersöktes och fick vara kvar först över natten. Sedan röntgades hjärnan och de såg att det var ett kärl som var täppt till 97%, alltså väldigt allvarligt. De sa att han måste opereras. Så han fick åka sjuktransport till Göteborg. Där har han varit sen i fredags och är fortfarande. Han fick vänta på operation några dagar, då det kom mer akuta fall än honom före. Men igår var det äntligen hans tur. Operationen gick bra och han mår bra. Nu ska han vara kvar för lite observation och att Neurologen ska titta till honom imorgon. Sedan kommer han nog hem på torsdag (som det ser ut nu), men som sagt kan ju allt hända, så man vet inte.

 

Mormor åkte med moster och barnen, samt tog med Fanny till Göteborg. Som tur är bor de i samma stad som morfar befinner sig i. Så de har funnits nära honom och hälsat på honom varje gång då det varit besökstid. Hade gärna själv velat vara med, men fanns dels inte plats i bilen och var tvungen att ta hand om hundarna. Tänk vilken tur det var att moster och kusinerna stannade längre än vad som var tänkt. Nästan så det var meningen alltihop. Och att jag och Alfred åkte till Skövde precis samma dag.

 

  Än så länge vet jag inte när jag kommer tillbaka till Karlstad. Stannar så länge de behöver mig här.  Men tänk vad saker och ting kan ske, hur livet kan ändras på någon enstaka minut, hur lugn och ro byttes mot förtvivlan, gråt och sorg och hur det sedan ändrades tillbaka igen! Kan meddela att vi alla blivit otroligt tajta nu och vet att vi finns där för varandra om det skulle hända något mer i framtiden. Man uppskattar livet så mycket mer när något sånt här händer. 

 

 

♥