ibland kan jag tycka i alla fall..


Är som sagt inte alltid så, men ofta många gånger när man absolut inte vill att det ska bli det. Varför är det så? Lyssnar personen man säger det till bara på det dem själva vill höra? Börjar faktiskt tro det ibland. Hatar att vara ovän med någon. Värsta jag vet och tar onödig energi. Många personer som jag inte längre umgås med, känns det fortfarande inte helt ok med. Många har det bara blivit så med, andra har jag försökt prata med så att båda kan känna att allt känns okej ändå. Ibland med gott resultat och ibland inte alls. Antar att det många gånger bara är att glömma och gå vidare. Något som jag har väldigt svårt för. Jag är en riktig tänkare. Tänker på allt och då menar jag ALLT. Fråga Alfred, han är den som får höra massa tankar och ideér här hemma. Helt sanslöst alltså. Inte konstigt att jag ofta har ont i huvudet eller är trött. Dock finns inte lika mycket energi inom mig i den mån jag tänker. För er som inte är någon tänkare som jag är det säkert svårt att förstå, samtidigt som jag inte förstår mig på andra som inte är det. Jag vet inte hur jag "blev" sån, har snarare alltid varit det. Mamma är nog den enda som verkligen förstår mig, hon anser sig själv vara likadan. Vet inte om det är till en för eller nackdel, ofta både och tror jag. Spelar väl självklart roll vilken situation det är. Så typiskt mig också nu mitt i natten att börja skriva och tänka så mycket.

Idag ringde en tjej mig, såg att det var ett Karlstad nummer så jag svarade. Hon var jättetrevlig och presenterade sig (kommer inte ihåg namnet, var så nervös). Hon var en av faddrarna i nollningen. Fick schema inför det och sådär. Ska verkligen bli hur roligt som helst, så jag har väntat allstå! Men gudars vad jag är nervös. Jag är fasen sjukligt nervös, har alltid varit det och kommer förmodligen alltid vara sån. Alltid inför nya grejer som jag inte har riktigt koll på, blir jag nervös inför. Men sen när jag kommit in i det, blir allt mycket bättre. Jag vet att det inte "dödar mig", att de inte "mobbar mig", vet allt det där som man kanske skulle vara nervös för. Jag är bara rädd ändå och skulle ni fråga mig varför, så vet jag ärligt talat inte. Även om det är mer än en vecka kvar så börjar allt nu. Så jobbigt, förstör så mycket annat! Har försökt att bli bättre på det. Men att skriva och prata om det gör att allt blir lättare, annars bär jag bara allt inom mig och sen spricker jag och alla känslor väller ur mig.

Läste en blogg idag, hon skrev om att alla jämt ska vara så jäkla lika varandra. Alla ska skriva samma på facebook, alla ska ha samma kläder, träna som fan, lyssna på samma musik, resa till samma resmål med mera. Håller med henne. Rätt störande faktiskt. Men är väl så det är, trender som kommer och går och alla följer dem. Eller dem flesta i alla fall. Jag anser själv i alla fall att jag inte är någon som följer trender slaviskt. Har aldrig köpt elller krävt de senaste kläderna, har funnit min egna stil och kört den så länge jag själv trivts med den. Nu när man tänker tillbaka finns det ju massor med sånna där trender som alla följt. Kommer ihåg redan från när man var liten. Intressant det där. Hur en grej kan vara hur poppis som helst för att nästa säsong vara det värsta man kan ha på sig eller inreda sitt hem med. Kanske är så det är. Vi som gjort mycket nytt här hemma kanske kommer spy på det nästa år, vem vet. Även det här med att träna. Nu för tiden ska alla träna så de spyr, vara smala som fan, inte äta något, plåga sig själva helt enkelt. Jag är den jag är och tänker inte låta mig må dåligt över vad någon annan väljer att göra. För så känns det ibland att har du inte den grejen är du inget, eller äter du inte det här är du kass och framför allt tränar du inte är du ful. Hemskt det där. Vart är världen påväg? Jag är den jag är och därmed basta! Gillar du det inte, kan du vända direkt för då har du inget hos mig att hämta. Jag är i alla fall en person som ser människor bortom allt det yttre och hur människors hem ser ut. Fokuserar istället på vad de verkligen är för personer. Är en människa som hjälper vem som helt så ofta jag kan, även om jag fått inse att jag måste ta mig själv många gånger i första rummet också. Sen är det så också att sviker du mig eller liknande har du förbrukat den chansen. Gäller inte alla. Många, speciellt familjen är det väl så med att det inte riktigt finns gränser för sånt. Men med andra är det bara bye bye direkt. Bli inte skrämda nu gott folk, bara jag som skriver av mig mig lite.

Tror det får vara nog för den här gången. Ska ut med Gaj en sväng, en promenad med frisk luft gör ofta susen till det mesta:)