Hjärnan vilar ta mig fan aldrig. Går på högvarv hela tiden. Jobbigt kan jag lova. Alfred brukar säga till mig att inte tänka så mycket, men hey, hur fasen ska det gå till:P Ge mig ett svar i så fall..

Usch vad allt vände på bara någon minut, från att vara lyckligast i hela världen, till att känna sig otroligt nere. Antar att det är just alla mina tankar som gör det så. Hemskt! Ångesten är min värsta fiende, tyvärr kommer den väldigt ofta och hälsar på mig:( Min familj är för långt bort just nu. Hade velat bo närmare och bara kunna krama dem när jag vill! Älskar kramar, det behöver jag mycket och ofta! Är otroligt glad att Alfred orkar med mig när jag har sånna här stunder. Ser upp till honom otroligt mycket, han är allt för mig,guld värd helt enkelt! Önskar bara att han inte alltid skulle behöva vara den som får ta allt och lyssna på allt. Blir väl så när man bo ihop och är varandras bästa vänner.

Tänker tillbaka på många vänner jag haft igenom åren och det känns sorgligt att man inte ens har någon kontakt alls med vissa längre. Men så är det ju. Känner mig bara så otroligt ensam:( Skulle vilja så mycket,men det går så långsamt. Var är allt det jag behöver?Inte här.konstig känsla.hoppas det ändras. Vill så gärna,vill så gärna väldigt mycket vara någon,något för någon. Vet att jag är det för vissa,andra inte.

Sprängs och mår illa av alla känslor,hjälp mig att sortera någon?Tips?Något jag behöver bli bättre på!Skönt att bara skriva av sig,hade kunnat fortsätta hur länge som helst, flera sidor,men bäst att hejda sig. Vill ju bli glad igen:) Funderar på att gå en promenad med Gaj och rensa tankarna lite. Andas in härlig frisk luft och andas ut alla dåliga tankar jag har om mig själv. hoppas jag lyckas.