Hepp ingen kyckling idag inte. Även om jag ofta sjunger på den låten just när det är fredag:)

Blev att gå upp tidigare än vanligt idag. Lite jobbigt sådär när man varit bortskämd med sovmornar länge. Men det gick:) Skönt när man får rätsida på dagen redan från början, det är så det ska vara:)

Både jag och Alfred gjorde oss iordning för att åka mot Claratappen. Där skulle jag lämna blod och Alfred lämna plasma. Allt gick bra till en början. Fick en sköterska som det kändes jättebra med och även om det var lite pirrigt så gick det bra. Var ju trots allt ett väldans tag jag var där sist. Gjorde ont när den stora nålen stacks in i armen på mig, men känslan av att göra något bra för någon annan, det är såklart värt det. Däremot är det inte värt det när man svimmar och tappar medvetandet, som jag gjorde idag:( Allt gick som sagt bra att lämna själva blodet, när jag sedan skulle sätta mig i väntrummet för att vänta på Alfred (då det tar längre tid att lämna plasma), så gick det också bra till en början. Drack lite vatten och åt en pepparkaka medan jag läste en tidning. Efter ett tag började jag känna att jag mådde illa. Det blev bara värre och värre, usch vad hemskt det var. Sådär så att man bara ville spy rakt ut kändes det som. Mindes i den stunden att det var precis så förra gången jag svimmade. Jag ställde mig upp och började gå mot tapphallen igen, tänkte att jag skulle lägga mig på en brits. Hann inte ens dit:/ Komiska var ju att Alfred precis var klar med sin tappning, så vi hann möta varandras blickar(och alfred som alltid vet och känner allt om mig, såg ju vad som höll på att hända), så han hann ta mig i sin famn och så svimmade jag. Det enda jag kommer ihåg är att jag faller och sedan att jag ligger på en brits. Precis samma som förra gången. Hatar det som fan! Skönt som attan att Alfred var där också. Lite romantiskt kanske att han tog emot mig när jag föll, fast man hade ju önskat att jag var vaken och att det hela slutade med en kyss eller liknande, men icke sa nicke.

Väl liggandes där på britsen och de tagit puls och massor mer grejer, så börjar jag fatta vart ja är någonstans. De får mig att dricka vatten och jag hör Alfreds ljuva stämma. En stämma som betyder allt för mig. I den stunden fattade jag att jag var okej, han var ju trots allt med mig. Men både förra gången och den här gången så var jag livrädd för jag trodde att jag skulle behöva åka ambulans. Jag är nämligen lite rädd för ljudet på ambulanssirenerna. Får för mig så fort jag hör dem att det är någon jag känner som det har hänt något med. Så självklart ville jag inte vara den som skulle åka i den heller. Allt slutade bra till slut. Efter vilande och så, så åkte vi därifrån. Den extra kalla luften ute nu hjälpte mycket kan jag säga, underbart! Däremot bestämde jag med dem på tapphallen att jag inte ska lämna nu på ett tag. Alltså något år eller så. Jag tänker vänta ett år minst i alla fall, sen ska jag ge det ett försök igen. Jag vill ju så gärna lämna blod och hjälpa andra!! En så liten grej som är så lätt att göra, fattar faktiskt inte varför det inte är fler som gör det.

Att bero på den kalla luften förresten, så fullkomligt älskar jag den:) Tror det mycket är för att jag fyller år i december, det är mig!:) Sen har jag så många minnen med just bara den kalla luften, exempelvis alla promenader med min älskade Alfred. Efter min födelsedag är det bara att räkna ner mot alla andra underbara speciella dagar efter det, som till exempel mammas och mormors födelsedagar, jul och nyår, men den allra bästa av dem alla, min och Alfreds 7års dag i januari! Längtar! Fan va häftigt att kunna säga att vi varit tillsammans i HELA 7år, insane, så säg;) LOVE december alltså, lever upp mer inom mig och så känner jag!:D

Har varit en fullspäckad dag även idag. Känner att hela den här veckan varit lite sån. Men det gillar vi;) Har inte varit sådär trött efter blodgivningen som jag brukar vara, så det är ju visserligen skönt:) Känner att jag haft oändligt med energi just nu. Kanske är det några månaders saknad av den riktigt "köttiga" energin som nu vänder tillbaka? Hoppas det. Jag är åtminstonde taggad för livet. Det kan jag inte påstå att jag haft den känslan nu i ett par månader, tyvärr, snarare tvärtom. Men nu jäklar, Hanna is here to stay!

Efter blodgivningen åkte vi inte hem som man skulle kunna tro. Blev istället en runda till några affärer. Hittade en supersöt och billig liten lykta som vi har på vår grymt snygga byrå:) Vi är förälskad i den båda två:) Blev en tur till Bergvik. Kikade i lite affärer och avslutades med Ica Maxi. Fyllde på matförrådet. Alfreds familj kommer ju till oss imorgon, så det kan allt behövas;) Fem personer allt som allt som är grymt glada i mat, vilket jag älskar, så vad kan gå fel liksom? Tacos blir det i alla fall:) Lätt, gott, alla gillar det, går snabbt att göra. Perfa:) Har bakat bröd idag också så nu ska dem få smaka på mitt hemmagjorda bröd som dem så länge velat smaka på:) Bovetebröd blev det:)

Jaa vad ska jag säga, har skrivit som bara den idag. Har energi till tusen. Skulle kunna skriva flera hundratals rader till. Men det tar vi någon annan dag. Nu ska jag och Alfred fortsätta tvätta( JA, vi gör det en fredagkväll  efter 23, vadå gör inte alla det:P) Ska även baka bullar nu, måste ha något hemmabakat att bjuda på. Sen kanske det blir att diska lite också, får se. Har lite kvar att pyssla med innan dem kommer imorgon i alla fall. De skulle komma på förmiddagen också, så det är väl bara att rappa på så att vi hinner i tid.

Citerar min härliga vän Jenny: tja tjaaa bloggeeeen:) *Vinkar*